Idag vaknade jag med en termos i bröstet. Nåväl, inte en riktig termos utan en virituell termos. Den är placerad från bröstbenet och upp till halsen. Ger ett litet tryck inåt bröstet och ett visst illamående.

Jag hade ett "måste"-göra idag som inte kändes så kul. Jag skulle leta på kollegor för att nå studenter för att informera om en tävling som HiG arrangerar tillsammans med Ljusdals kommun.

Det handlar om att få studenter att åka upp till Ljusdal och idéutveckla en frågeställning som ett företag levererat, non-stop i 24 timmar.

Min oro låg i att hur studenterna skulle ta till sig denna tävling. Skulle den kännas intressant att medverka i? Det är ett stort projekt och den viktigaste medspelaren är studenten.

Så snart jag träffade de första studenterna kände jag att termosen släppte. Vilka underbara studenter. Positiva och alerta. Sedan gick det av bara farten. Hur smidigt som helst.

Lärare som jag behövde få tag på för att nå studenter gick i min väg hela dagen och jag fick lansera tävlingen för ca 60 studenter.

Ikväll då jag öppnar mailboxen har redan två studenter anmält sig.

Ja, jag säger då det. Livet är ju härligt. Och inte nog med att min vardag på jobbet är så trevligt så är jag och familjen snart på väg "over there", inte fy skam, det inte..

Termos-begreppet myntade min käre svåger då han och syrran bodde i Lidköping. Oj, vad vi älskade då han pratade om sin "termos".

Det var nämligen så att när syrran och svågern berättade att de skulle flytta till Lidköping, det är nu ca 10 år sedan, så kändes det ganska så tråkigt för oss som fortfarande bodde kvar i Gävle.

Vår svåger är nämligen en mycket speciellt god vän till oss. Innan han och syrran blev ett par, umgicks vi otroligt mycket och han var som en familjemedlem. Han har betytt mycket under våra pojkars uppväxt.

Flytten till Lidköping resulterade därför att två "familjemedlemmar" försvann från stan.

Livet i Lidköping gav syrran och svågern mycket glädje och goda vänner. Det var dock en hel del för svågern att stå  i och han hade mycket ansvar i sitt jobb.

Det gjorde att varje gång han kom hem till Gävle så berättade han att det bästa med att resa till Gävle var att "termosen" släppte. Därav vår lycka då termos kom på tal. Då visste vi att snart kommer de att flytta hem till Gävle igen.

Mycket riktigt. Efter 3 år i Lidköping bar det hemmåt. Familjen var åter samlad och termosen, ja, den lämnade han kvar.