Vad är själ för något? Kan det vara ett sjätte sinne?

Jag använde det vid en presentation jag gjorde för några i ledningen på högskolan. Fick frågande kommentarer på att jag kallade "själ" för ett sinne.

Har tagit upp detta med en vän som tycker visst att själ kan vara ett sjätte sinne.

Läser i Wikepedia som beskriver "själ" som: En sammanfattande benämning på alla mentala förmågor hos levande varelser: förnuft, karaktär, känsla, medvetande, minne, perception, tänkande

Våra 5 sinnen påverkar oss människor. Vi reagerar, minns och mår genom lukt, hörsel, smak, känsel och syn. Vi reagerar, minns och mår också via vår själ.

Har precis lämnat Las Vegas. Jag kallar den "staden utan själ".

En stad som dyker upp efter några timmars resa genom Nevadaöknen. En stad uppbyggt av pengar som kommer från människor som älskar att spela med pengar.

Människor som längtar efter storvinst och ekonomiskt oberoende. Människor som tror på att lyckan kan komma med storvinsten, nästa drag, annars blir det näst, nästa.

Fascinerande är staden. Vilka spektakulära byggnader det finns där.

Luxor, pyramiden med ett starkt ljussken som lyser upp himlavalvet. New York, som visar Manhattan och Frihetsgudinnan. Excalibur, ett gigantiskt slott.

Stratosphere, högt upp i skyn finns restaurang, casino och, tro't eller ej, ett litet nöjesfält! Helt sjukt högt upp åker en vagn ut på en hävstång över huskroppen ut i intet. Att våga åka den "karusellen" ger meritvärde till CV't, kan jag lova!

Allt detta kan upplevas under ett par timmars besök i staden.

Kort efter första "imponerande" intrycket blir allt i staden mycket fattigt, plastigt, opersonligt, ..., jag försöker beskriva något som inte lyckas ge ett mervärde till någon av de fem+ett sinnen vi har.

Vi lämnar staden, övermätt på rasslet av pengarna och ljudet från banditerna, ljusfenomen och ståtliga byggnader.

Tacksamma för att inte själva fastnat i det staden finansieras av.

Nu bär det iväg till San Francisco. Genom ett landskap som varierar sig allteftersom timmarna passerar.

Ser fram emot ett par dagar där alla fem sinnen och själen får sitt. Golden Gate, Alcatraz, Trolly, Lombard Street, Castro, Ashbury Heights och mycket mer..

Det frågade jag mig under resan över till USA. Redan vid start från Stockholm basunerade kapten ut att vädret var ostadigt och att planet kommer att flygas några meter lägre än vanligt.

Det var säkerhetsbälte på hela vägen över till Atlanta som var färdens mellanlandningstad, efter 10 timmar i luften.

Det skumpade och skuffades under resan och jag tänkte på hur vanligt detta måste vara då 1000-tals flyg färdas liknande sträckor, ständigt.

Jag tänkte på vänner som jag känner, som ofta flyger och aldrig varit med om någon olycka.

Jag tänker att det finns inget plan, jag hört talas om i nutid, som störtat över Atlanten.

Lugn nu, sa jag till mig själv och sneglade på Pingo. Han satt lugnt och stilla, läsande en bikermagasin som han köpte på Arlanda.

Återigen kommer kaptenens röst i högtalare och påminner om säkerhetsbältet.

Plötsligt händer det :(

Planet skumpar så pass att folk skriker och dörrar till bagageförvaring ovanför sitsarna öppnar sig.

En isande känlsa rör sig i kroppen. En välkänd reaktion som brukar dyka upp strax efter jag tappat kontrollen över något.

Tar tag i Pingo och frågar om han är rädd. Rädd? säger han och tittar på mig frågande.

Victor reagerar inte alls. Han sitter i sin egen lilla värld och donar med Felix iphone. Felix sover som en stock.

Just i denna stund önskade jag att jag var i Felix situation, sovande utan någon aning om vad som händer.

Alla dessa tankar hjälper mig att inte bli dörädd. Ja, och varför skulle jag behöva bli det? Rädd, menar jag.

Som väntat så slutade färden till slut, naturligtvis som alltid, med en landning på moderjord. Jag har återigen fått erfarit, att skumpande över Atlanten inte är mycket att oroa sig över.