Idag vaknade jag med en termos i bröstet. Nåväl, inte en riktig termos utan en virituell termos. Den är placerad från bröstbenet och upp till halsen. Ger ett litet tryck inåt bröstet och ett visst illamående.

Jag hade ett "måste"-göra idag som inte kändes så kul. Jag skulle leta på kollegor för att nå studenter för att informera om en tävling som HiG arrangerar tillsammans med Ljusdals kommun.

Det handlar om att få studenter att åka upp till Ljusdal och idéutveckla en frågeställning som ett företag levererat, non-stop i 24 timmar.

Min oro låg i att hur studenterna skulle ta till sig denna tävling. Skulle den kännas intressant att medverka i? Det är ett stort projekt och den viktigaste medspelaren är studenten.

Så snart jag träffade de första studenterna kände jag att termosen släppte. Vilka underbara studenter. Positiva och alerta. Sedan gick det av bara farten. Hur smidigt som helst.

Lärare som jag behövde få tag på för att nå studenter gick i min väg hela dagen och jag fick lansera tävlingen för ca 60 studenter.

Ikväll då jag öppnar mailboxen har redan två studenter anmält sig.

Ja, jag säger då det. Livet är ju härligt. Och inte nog med att min vardag på jobbet är så trevligt så är jag och familjen snart på väg "over there", inte fy skam, det inte..

Termos-begreppet myntade min käre svåger då han och syrran bodde i Lidköping. Oj, vad vi älskade då han pratade om sin "termos".

Det var nämligen så att när syrran och svågern berättade att de skulle flytta till Lidköping, det är nu ca 10 år sedan, så kändes det ganska så tråkigt för oss som fortfarande bodde kvar i Gävle.

Vår svåger är nämligen en mycket speciellt god vän till oss. Innan han och syrran blev ett par, umgicks vi otroligt mycket och han var som en familjemedlem. Han har betytt mycket under våra pojkars uppväxt.

Flytten till Lidköping resulterade därför att två "familjemedlemmar" försvann från stan.

Livet i Lidköping gav syrran och svågern mycket glädje och goda vänner. Det var dock en hel del för svågern att stå  i och han hade mycket ansvar i sitt jobb.

Det gjorde att varje gång han kom hem till Gävle så berättade han att det bästa med att resa till Gävle var att "termosen" släppte. Därav vår lycka då termos kom på tal. Då visste vi att snart kommer de att flytta hem till Gävle igen.

Mycket riktigt. Efter 3 år i Lidköping bar det hemmåt. Familjen var åter samlad och termosen, ja, den lämnade han kvar.

Det går sakta men säkert framåt, integrering med nutidens absoluta verktyg, datorn. Min man har nu vågat sig ut i cybervärlden via "Ansiktsbok".

Han är rädd att få för mycket vänner, jag han säger att inom en vecka har han 300 partners - tror han ja =) . Det betyder att han måste lära sig verktyget snabbt och det är inte enkelt i hans värld.

Låtsasvänner, det är vad han kallar konversation via nätet.

Min man håller hårt i på "face to face" kommunikation. Kroppsspråk och närhet är en viktig krydda i tillvaron.

Att vara motståndare till datorer och användandet av den är ju en sorts protest till att vi möts mindre i verkliga världen och mer över en skärm och hörlurar.

Och vem säger inte nej till social samvaro och närhet i verkliga livet. Det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Lite kul är det i iakttagande av sonen som är 15 år. Han sitter många timmar framför sin dataskärm och har olika kontakt med sina kompisar.

En eftermiddag kom han till mig och bad om pengar, han skulle umgås med en kompis och de skulle köpa godis. Sonen kommer tillbaka från affären efter en halv timme, godis i handen men ingen kompis.

Var är din kompis då? frågar jag. Fick veta att han gick ju hem till sig!

De skulle nu äta sitt godis och umgås via ett dataspel.

Ja, detta är ungdomens vardag. Något som jag och många med mig, förutsett i början av datorns frammarsch och som då kändes skrämmande. Nu är tiden här och när vi nu är mitt i detta, så är det inte lika skrämmande.

Det är tur att sonen har fler intressen än dataspel och chatt via nätet. Intessen där den "riktiga" sociala kompetensen övas.

Ansiktsboken - vägen in i cybervärlden för de datorovana.

Vad är det som ändå lockar? Korta konversationer, snabba uppdateringar om våra vänners tillvaro. Måånga vänner att hålla koll på och ge (och få) små korta hälsningar som ger värme i själen, är några fördelar med verktyget.

Datorns frammarsch har många många fördelar, det gäller att använda dessa och dela livet både innanför och utanför denna värld.

Det är nu 15 år sedan Pingo och jag besökte Kalifornien. Nu är det dags att ta med barnen på liknande resa. Oj, vad spännande det ska bli.

USA är landet "over there" som har en mångfald som gör resan spännande.

Tänk när vi landade, för första gången,på USA's mark år 1991, vilken känsla.

Jag hade inte några förväntningar på resan, visste nog inte vad jag skulle uppleva. Det jag upplevde var som att krypa in i TV-rutan, till de serier och filmer som jag följde och hade följt på TV.

Det var en känsla att åka på motorvägarna med palmer längs vägarna. Gå på nöjesparker som förminskade Sveriges erbjudande till en tiondel.

Gå på en strandpromenad som erbjöd mycket underhållning i form av affroafrikan med turban, gitarr och rullskridskor. En jonglerade med motorsåg. Ett gym ute i det fria som kallas "apburen" mm mm.

Denna gång besöker vi i princip samma ställe. Los Angeles, Las Vegas och San Francisco. Sista veckan håller vi till vid Venice Beach, Santa Monica, ja, ni vet, Baywatch.

Detta är lite smakprov på vad som väntas oss...

Jag känner mig verkligen som en utmanare. Kanske inte varje dag men en gång i veckan så utmanar jag mig själv på något.

Denna vecka börjar med att Kristdemokraterna från riksnivå går ut i media med ett förslag på att varje nyfött barn tilldelas 10 000 kr. Ett syfte med det är att lyfta frågan som är lika med problematiken att det föds för lite barn i Sverige.

10 000 kronors frågan blev måndagens fråga.

Jag tänkte inte mer på det då jag hörde detta på lokala nyheterna på morgonen. Visst funderade jag kring "erbjudandet", om det verkligen leder till att barnafödandet ökar.

Kring 10-tiden på förmiddagen blev jag uppringd av lokalradion här i Gävle. De ville att jag skulle debattera frågan i radio på eftermiddagen.

Nu eller aldrig, tänkte jag.

Jag har tidigare blivit uppringd för att "försvara" eller debattera Kristdemokratisk politik men har hela tiden "slingrat" mig ur. Hu, debattera och göra  det i radio, det är inte vardagsmat, det inte...

Nu tänkte jag att det är dags. Utmanaren redo? Ja, alltid redo!!

En milstolpe är lagd. Debatt i lokalradio. Motdebattör: Ulla Andersson, riksdagsledamot för V.

Att vinna eller inte vinna en debatt... Det är frågan för vissa. I detta läge är svaret för mig.. Utmanare! Ja, alltid redo!

Michael Jackson är min sons favorit. Han sjunger och dansar till denna mäktiga idol. Det är talangtävlingar emellanåt och nya moves varje vecka. Kläder som inhandlas på H&M, skor från Din Sko och potatismjöl, för det bästa "glidet" för moonwalk, från Ica.

Det är underhållande, att se hans nya tricks och rörelser varje vecka. Fredagar är en perfekt kväll för underhållning. Nja, inte under tiden då Let's dance rullar, det blir under pausen innan röstningen av bästa dansen är färdig.

Visst är det roligt när barnen hittar ett intresse där de utvecklas och blir bättre för varje vecka.

Något som jag funderat på under mina barns uppväxt är vad de kommer att intressera sig för. Visst vill jag att de ska hitta något mer intresse förutom TV-spel och Wow. Som tur är så har båda barnen fler intressen än det.

Talangjakt på skolan är roligt för eleverna. Tur är att det finns någon som är där och filmar för att sedan lägga ut på Youtube, kul!

Underhållningen från talangjakten finns att titta på:

http://www.youtube.com/watch?v=ozVNKpaicVQ

Fikabröd är inte nyttigt, mackor innehåller många tomma kalorier och självklart är det en njutning att äta något av dessa vid förmiddags- och eftermiddagskaffet.

Jag skulle önska att jag inte tyckte såå mycket om dessa tillbehör till kaffet. Jag vill inte äta detta. Min kropp behöver inte denna energi, ändå vill jag så gärna att det finns där som ett mellanmål.

Det är inte varje dag som jag har fikabröd tillgängligt under arbetsdagen. De dagar jag är på konferens eller vissa sammanträden så bjuds det  på detta smaskiga.

Varje gång tänker jag "bara denna gång. Det är ju så sällan det bjuds på så fantastiska godbitar eller härliga mackor." Problemet är att det sker ett par gånger i veckan (för ofta).

I mitt arbete har vi varit på turé i länet. Besökt Hudiksvall, Bollnäs, Söderhamn, Ovanåker, Hofors.. Det är mellan en till två timmars resväg. Gissa om vi har hoppats på att bli bjudna på mackor då vi kommit fram!   ..eller inte?

Hur var det nu igen? Fikabröd eller inte?

Det har inte varit självklart på alla ställen att det dukats upp något ätbart till kaffet och glad borde jag vara för det. "Ät din frukt du tagit med dig, Lili", tänker jag. Ändå känner jag en viss besvikelse då inte mackorna står på bordet vid besöket.

Är jag ensam om att se tillbehöret till kaffet som viktig i ett sammanträde? Räcker det inte med en slät kopp kaffe?

Även om tillbehöret till kaffet inte är så nyttigt och mitt samvete skriker till mig, äta eller inte äta, så ser jag det som viktigt för sammanhanget och för gästerna som kommer, att friheten att välja finns, avstå eller inte...