Det frågade jag mig under resan över till USA. Redan vid start från Stockholm basunerade kapten ut att vädret var ostadigt och att planet kommer att flygas några meter lägre än vanligt.

Det var säkerhetsbälte på hela vägen över till Atlanta som var färdens mellanlandningstad, efter 10 timmar i luften.

Det skumpade och skuffades under resan och jag tänkte på hur vanligt detta måste vara då 1000-tals flyg färdas liknande sträckor, ständigt.

Jag tänkte på vänner som jag känner, som ofta flyger och aldrig varit med om någon olycka.

Jag tänker att det finns inget plan, jag hört talas om i nutid, som störtat över Atlanten.

Lugn nu, sa jag till mig själv och sneglade på Pingo. Han satt lugnt och stilla, läsande en bikermagasin som han köpte på Arlanda.

Återigen kommer kaptenens röst i högtalare och påminner om säkerhetsbältet.

Plötsligt händer det :(

Planet skumpar så pass att folk skriker och dörrar till bagageförvaring ovanför sitsarna öppnar sig.

En isande känlsa rör sig i kroppen. En välkänd reaktion som brukar dyka upp strax efter jag tappat kontrollen över något.

Tar tag i Pingo och frågar om han är rädd. Rädd? säger han och tittar på mig frågande.

Victor reagerar inte alls. Han sitter i sin egen lilla värld och donar med Felix iphone. Felix sover som en stock.

Just i denna stund önskade jag att jag var i Felix situation, sovande utan någon aning om vad som händer.

Alla dessa tankar hjälper mig att inte bli dörädd. Ja, och varför skulle jag behöva bli det? Rädd, menar jag.

Som väntat så slutade färden till slut, naturligtvis som alltid, med en landning på moderjord. Jag har återigen fått erfarit, att skumpande över Atlanten inte är mycket att oroa sig över.