Berg och dalbanan, den mest uppskattade karusellen på ett nöjesfält.

På nöjesfälten finns den i massor av olika miljöer och konstruktioner. Enklare konstruktion för barn, mer vågade för vuxna. Höga, låga, loopar, i mörker, i vatten, upp och ner.

När jag hör berg och dalbana så tänker jag även på andra områden än karusellen på ett nöjesfält.

Det är även frekvenserna i tekniken omkring oss, konjunkturen, vädret, gatorna i San Fransisco och så livet.

Då livet går i berg och dalbana, pendlar även humöret och måendet.

Att stå på berget och blicka ut, känna livskraftens vind susa genom kroppen som ger en livfull sprudlande känsla , då är livet härligt. Inte många funderingar behövs då för att må gott och njuta av livet.

Att vara på väg nerför dalen ner i skuggan och vindens kalla blåst viner. Landa i dalen där känslan av motgång tynger livet. Hur orka få kraft att klättra upp, tillbaka till toppen av berget?

Tankarna börjar få fart, sökande efter lösningar påbörjas. Vad göra? Finns hjälp att få? Vem? Vilka? Klarar jag detta själv?

Vad behöver jag för verktyg för att påbörja klättringen uppåt?

Jag behöver se möjligheterna. Ja, det är verktygen för vägen upp.

Vilka möjligheter finns där jag befinner mig nu?

Möjligheterna får jag från kloka människor, böcker, egna erfarenheter i livet.

Att samla på mig möjligheter livet igenom ger mig hjälp att inte dyka så långt ner i dalen i livets upp och nergångar.

Det finns alltid en väg upp till bergets topp och vägen dit ger mer kunskap och erfarenheter som gör livet mer värdefullt!

Att åka berg och dalbana på ett nöjesfält är pirrigt, nervöst, roligt, spännande, skräckinjagande, ibland illamående.

Det finns dock en början och ett slut och resan däremellan bjuder på olika upplevelser. Vid slutet har åkturen ändå gett en samlad upplevelse, en upplevelse som är fantastisk!

Vad är själ för något? Kan det vara ett sjätte sinne?

Jag använde det vid en presentation jag gjorde för några i ledningen på högskolan. Fick frågande kommentarer på att jag kallade "själ" för ett sinne.

Har tagit upp detta med en vän som tycker visst att själ kan vara ett sjätte sinne.

Läser i Wikepedia som beskriver "själ" som: En sammanfattande benämning på alla mentala förmågor hos levande varelser: förnuft, karaktär, känsla, medvetande, minne, perception, tänkande

Våra 5 sinnen påverkar oss människor. Vi reagerar, minns och mår genom lukt, hörsel, smak, känsel och syn. Vi reagerar, minns och mår också via vår själ.

Har precis lämnat Las Vegas. Jag kallar den "staden utan själ".

En stad som dyker upp efter några timmars resa genom Nevadaöknen. En stad uppbyggt av pengar som kommer från människor som älskar att spela med pengar.

Människor som längtar efter storvinst och ekonomiskt oberoende. Människor som tror på att lyckan kan komma med storvinsten, nästa drag, annars blir det näst, nästa.

Fascinerande är staden. Vilka spektakulära byggnader det finns där.

Luxor, pyramiden med ett starkt ljussken som lyser upp himlavalvet. New York, som visar Manhattan och Frihetsgudinnan. Excalibur, ett gigantiskt slott.

Stratosphere, högt upp i skyn finns restaurang, casino och, tro't eller ej, ett litet nöjesfält! Helt sjukt högt upp åker en vagn ut på en hävstång över huskroppen ut i intet. Att våga åka den "karusellen" ger meritvärde till CV't, kan jag lova!

Allt detta kan upplevas under ett par timmars besök i staden.

Kort efter första "imponerande" intrycket blir allt i staden mycket fattigt, plastigt, opersonligt, ..., jag försöker beskriva något som inte lyckas ge ett mervärde till någon av de fem+ett sinnen vi har.

Vi lämnar staden, övermätt på rasslet av pengarna och ljudet från banditerna, ljusfenomen och ståtliga byggnader.

Tacksamma för att inte själva fastnat i det staden finansieras av.

Nu bär det iväg till San Francisco. Genom ett landskap som varierar sig allteftersom timmarna passerar.

Ser fram emot ett par dagar där alla fem sinnen och själen får sitt. Golden Gate, Alcatraz, Trolly, Lombard Street, Castro, Ashbury Heights och mycket mer..

Det frågade jag mig under resan över till USA. Redan vid start från Stockholm basunerade kapten ut att vädret var ostadigt och att planet kommer att flygas några meter lägre än vanligt.

Det var säkerhetsbälte på hela vägen över till Atlanta som var färdens mellanlandningstad, efter 10 timmar i luften.

Det skumpade och skuffades under resan och jag tänkte på hur vanligt detta måste vara då 1000-tals flyg färdas liknande sträckor, ständigt.

Jag tänkte på vänner som jag känner, som ofta flyger och aldrig varit med om någon olycka.

Jag tänker att det finns inget plan, jag hört talas om i nutid, som störtat över Atlanten.

Lugn nu, sa jag till mig själv och sneglade på Pingo. Han satt lugnt och stilla, läsande en bikermagasin som han köpte på Arlanda.

Återigen kommer kaptenens röst i högtalare och påminner om säkerhetsbältet.

Plötsligt händer det :(

Planet skumpar så pass att folk skriker och dörrar till bagageförvaring ovanför sitsarna öppnar sig.

En isande känlsa rör sig i kroppen. En välkänd reaktion som brukar dyka upp strax efter jag tappat kontrollen över något.

Tar tag i Pingo och frågar om han är rädd. Rädd? säger han och tittar på mig frågande.

Victor reagerar inte alls. Han sitter i sin egen lilla värld och donar med Felix iphone. Felix sover som en stock.

Just i denna stund önskade jag att jag var i Felix situation, sovande utan någon aning om vad som händer.

Alla dessa tankar hjälper mig att inte bli dörädd. Ja, och varför skulle jag behöva bli det? Rädd, menar jag.

Som väntat så slutade färden till slut, naturligtvis som alltid, med en landning på moderjord. Jag har återigen fått erfarit, att skumpande över Atlanten inte är mycket att oroa sig över.

Idag vaknade jag med en termos i bröstet. Nåväl, inte en riktig termos utan en virituell termos. Den är placerad från bröstbenet och upp till halsen. Ger ett litet tryck inåt bröstet och ett visst illamående.

Jag hade ett "måste"-göra idag som inte kändes så kul. Jag skulle leta på kollegor för att nå studenter för att informera om en tävling som HiG arrangerar tillsammans med Ljusdals kommun.

Det handlar om att få studenter att åka upp till Ljusdal och idéutveckla en frågeställning som ett företag levererat, non-stop i 24 timmar.

Min oro låg i att hur studenterna skulle ta till sig denna tävling. Skulle den kännas intressant att medverka i? Det är ett stort projekt och den viktigaste medspelaren är studenten.

Så snart jag träffade de första studenterna kände jag att termosen släppte. Vilka underbara studenter. Positiva och alerta. Sedan gick det av bara farten. Hur smidigt som helst.

Lärare som jag behövde få tag på för att nå studenter gick i min väg hela dagen och jag fick lansera tävlingen för ca 60 studenter.

Ikväll då jag öppnar mailboxen har redan två studenter anmält sig.

Ja, jag säger då det. Livet är ju härligt. Och inte nog med att min vardag på jobbet är så trevligt så är jag och familjen snart på väg "over there", inte fy skam, det inte..

Termos-begreppet myntade min käre svåger då han och syrran bodde i Lidköping. Oj, vad vi älskade då han pratade om sin "termos".

Det var nämligen så att när syrran och svågern berättade att de skulle flytta till Lidköping, det är nu ca 10 år sedan, så kändes det ganska så tråkigt för oss som fortfarande bodde kvar i Gävle.

Vår svåger är nämligen en mycket speciellt god vän till oss. Innan han och syrran blev ett par, umgicks vi otroligt mycket och han var som en familjemedlem. Han har betytt mycket under våra pojkars uppväxt.

Flytten till Lidköping resulterade därför att två "familjemedlemmar" försvann från stan.

Livet i Lidköping gav syrran och svågern mycket glädje och goda vänner. Det var dock en hel del för svågern att stå  i och han hade mycket ansvar i sitt jobb.

Det gjorde att varje gång han kom hem till Gävle så berättade han att det bästa med att resa till Gävle var att "termosen" släppte. Därav vår lycka då termos kom på tal. Då visste vi att snart kommer de att flytta hem till Gävle igen.

Mycket riktigt. Efter 3 år i Lidköping bar det hemmåt. Familjen var åter samlad och termosen, ja, den lämnade han kvar.

Det går sakta men säkert framåt, integrering med nutidens absoluta verktyg, datorn. Min man har nu vågat sig ut i cybervärlden via "Ansiktsbok".

Han är rädd att få för mycket vänner, jag han säger att inom en vecka har han 300 partners - tror han ja =) . Det betyder att han måste lära sig verktyget snabbt och det är inte enkelt i hans värld.

Låtsasvänner, det är vad han kallar konversation via nätet.

Min man håller hårt i på "face to face" kommunikation. Kroppsspråk och närhet är en viktig krydda i tillvaron.

Att vara motståndare till datorer och användandet av den är ju en sorts protest till att vi möts mindre i verkliga världen och mer över en skärm och hörlurar.

Och vem säger inte nej till social samvaro och närhet i verkliga livet. Det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Lite kul är det i iakttagande av sonen som är 15 år. Han sitter många timmar framför sin dataskärm och har olika kontakt med sina kompisar.

En eftermiddag kom han till mig och bad om pengar, han skulle umgås med en kompis och de skulle köpa godis. Sonen kommer tillbaka från affären efter en halv timme, godis i handen men ingen kompis.

Var är din kompis då? frågar jag. Fick veta att han gick ju hem till sig!

De skulle nu äta sitt godis och umgås via ett dataspel.

Ja, detta är ungdomens vardag. Något som jag och många med mig, förutsett i början av datorns frammarsch och som då kändes skrämmande. Nu är tiden här och när vi nu är mitt i detta, så är det inte lika skrämmande.

Det är tur att sonen har fler intressen än dataspel och chatt via nätet. Intessen där den "riktiga" sociala kompetensen övas.

Ansiktsboken - vägen in i cybervärlden för de datorovana.

Vad är det som ändå lockar? Korta konversationer, snabba uppdateringar om våra vänners tillvaro. Måånga vänner att hålla koll på och ge (och få) små korta hälsningar som ger värme i själen, är några fördelar med verktyget.

Datorns frammarsch har många många fördelar, det gäller att använda dessa och dela livet både innanför och utanför denna värld.

Det är nu 15 år sedan Pingo och jag besökte Kalifornien. Nu är det dags att ta med barnen på liknande resa. Oj, vad spännande det ska bli.

USA är landet "over there" som har en mångfald som gör resan spännande.

Tänk när vi landade, för första gången,på USA's mark år 1991, vilken känsla.

Jag hade inte några förväntningar på resan, visste nog inte vad jag skulle uppleva. Det jag upplevde var som att krypa in i TV-rutan, till de serier och filmer som jag följde och hade följt på TV.

Det var en känsla att åka på motorvägarna med palmer längs vägarna. Gå på nöjesparker som förminskade Sveriges erbjudande till en tiondel.

Gå på en strandpromenad som erbjöd mycket underhållning i form av affroafrikan med turban, gitarr och rullskridskor. En jonglerade med motorsåg. Ett gym ute i det fria som kallas "apburen" mm mm.

Denna gång besöker vi i princip samma ställe. Los Angeles, Las Vegas och San Francisco. Sista veckan håller vi till vid Venice Beach, Santa Monica, ja, ni vet, Baywatch.

Detta är lite smakprov på vad som väntas oss...

Jag känner mig verkligen som en utmanare. Kanske inte varje dag men en gång i veckan så utmanar jag mig själv på något.

Denna vecka börjar med att Kristdemokraterna från riksnivå går ut i media med ett förslag på att varje nyfött barn tilldelas 10 000 kr. Ett syfte med det är att lyfta frågan som är lika med problematiken att det föds för lite barn i Sverige.

10 000 kronors frågan blev måndagens fråga.

Jag tänkte inte mer på det då jag hörde detta på lokala nyheterna på morgonen. Visst funderade jag kring "erbjudandet", om det verkligen leder till att barnafödandet ökar.

Kring 10-tiden på förmiddagen blev jag uppringd av lokalradion här i Gävle. De ville att jag skulle debattera frågan i radio på eftermiddagen.

Nu eller aldrig, tänkte jag.

Jag har tidigare blivit uppringd för att "försvara" eller debattera Kristdemokratisk politik men har hela tiden "slingrat" mig ur. Hu, debattera och göra  det i radio, det är inte vardagsmat, det inte...

Nu tänkte jag att det är dags. Utmanaren redo? Ja, alltid redo!!

En milstolpe är lagd. Debatt i lokalradio. Motdebattör: Ulla Andersson, riksdagsledamot för V.

Att vinna eller inte vinna en debatt... Det är frågan för vissa. I detta läge är svaret för mig.. Utmanare! Ja, alltid redo!